Är just nu helt tom i huvudet, har fått mail om att lilla marsvins-Anders verkar må dåligt igen. Så nu väntar jag bara på svar om hur pass dåligt det är. Men det får jag nog inte veta förrens imorgon så jag ska göra mitt bästa att inte tänka på det, men det är svårt...
Så nu tar jag mig samman.
Jag blir så trött på min mobil, imorse ringde inte alarmet trots att jag ställt in det på precis samma sätt som jag gjort i snart två månader nu. Men som tur var så försov jag mig bara två minuter, jag brukar vara ganska duktig på att vakna vid rätt tid även utan alarm. Och dessutom så fick jag veta av Judith att det varit något typ av kemiskt utsläpp på tekniska högskolan CalTech som ligger några hundra meter härifrån, så jag blev faktiskt väckt av både helikoptrar och ambulanser redan vid sex på morgonen. Men så tidigt skulle jag inte upp... Hon sa att nio personer hade fått evakueras från labben, vem är på jobbet klockan sex på morgonen om man jobbar i ett labb?? Då har man verkligen inget liv överhuvudtaget...
Hela veckan har det varit något på gång i skolan, ett stort partytält har rests på gården och stolar och bord har burits hit och dit. Idag var hela School of Pharmacy fullt av mycket finklädda studenter och deras släktingar och ett jättestort buffébord stod uppdukat och jag fick äntligen veta varför - "white coat ceremony"! En ceremoni där apotekarstudenterna (undrar om det var första eller andra årets studenter, kommer inte ihåg vad apotekar-Tony sa) får gå upp på en scen och ta emot sina vita apotekarrockar inför vänner och familj. Varför har vi inte sånt i Sverige? Jag har då aldrig hittills haft någon anledning att klä upp mig under tiden på apotekarprogrammet. Vi är tråkiga i Sverige. Jag betvivlar att jag kommer få någon ceremoni när jag får min praktikrock i februari.... Jag vill ha musik och applåder och glada släktingar och god mat!
Ska nog ha det som krav för att komma och praktisera. Inga glada tillrop = ingen Susanne på praktikplatsen. Helst vill jag nog ha en välkomstkommitté varje dag för att det ska vara värt att komma dit.
Judith ska på jobbintervju imorgon, hon vill ha ett jobb närmare Pasadena, och hade därför tagit ledigt från jobbet idag. Det lät som att det var ungefär första gången hon tagit ledigt en dag bara för att göra "ingenting" som hon sa, och inte tänker hon ta ut någon semester i år heller... Hon blev smått chockad när jag berättade att Paul skulle vara ledig i två hela veckor! Som sagt, ibland är jag glad att jag inte bor i USA. Semester verkar inte vara en rättighet...
I alla fall så passade Judith på att fixa matlådor för ett tag framåt, det vill säga att hon åkte till sin favoritrestaurang och köpte flera rätter som hon la i lunchlådor och frös in. Ganska smart faktiskt! Och så sa hon till mig att om jag ville så skulle hon bli jätteglad om jag hjälpte henne att äta upp det hon inte fick in i frysen... Vad snällt! Så till middag åt jag vegetarisk "fisk", aubergine i sås, något annat kinesiskt och karamelliserade småfiskar med sesamfrö. Godare än det låter med småfiskarna faktiskt, men de var väldigt söta så man ska nog inte äta för många, då blir det lite för sött.
Och Judith fortsätter att lära sig svenska... När jag gick ut på kvällspromenad, för första gången på flera dar på grund av värmen, sa hon "Ha en trevlig promenad" med kraftig amerikansk accent. Sen frågade hon hur man säger "cool", som i "kyligt", och när jag berättade det sa hon: "Men kyligt rimmar ju på trevligt!" Hur kan hon som amerikan uppfatta det så snabbt när jag inte ens har tänkt på det själv? Hon är inte bara bra på matte utan på språk också verkar det som!
Så nu tar jag mig samman.
Jag blir så trött på min mobil, imorse ringde inte alarmet trots att jag ställt in det på precis samma sätt som jag gjort i snart två månader nu. Men som tur var så försov jag mig bara två minuter, jag brukar vara ganska duktig på att vakna vid rätt tid även utan alarm. Och dessutom så fick jag veta av Judith att det varit något typ av kemiskt utsläpp på tekniska högskolan CalTech som ligger några hundra meter härifrån, så jag blev faktiskt väckt av både helikoptrar och ambulanser redan vid sex på morgonen. Men så tidigt skulle jag inte upp... Hon sa att nio personer hade fått evakueras från labben, vem är på jobbet klockan sex på morgonen om man jobbar i ett labb?? Då har man verkligen inget liv överhuvudtaget...
Hela veckan har det varit något på gång i skolan, ett stort partytält har rests på gården och stolar och bord har burits hit och dit. Idag var hela School of Pharmacy fullt av mycket finklädda studenter och deras släktingar och ett jättestort buffébord stod uppdukat och jag fick äntligen veta varför - "white coat ceremony"! En ceremoni där apotekarstudenterna (undrar om det var första eller andra årets studenter, kommer inte ihåg vad apotekar-Tony sa) får gå upp på en scen och ta emot sina vita apotekarrockar inför vänner och familj. Varför har vi inte sånt i Sverige? Jag har då aldrig hittills haft någon anledning att klä upp mig under tiden på apotekarprogrammet. Vi är tråkiga i Sverige. Jag betvivlar att jag kommer få någon ceremoni när jag får min praktikrock i februari.... Jag vill ha musik och applåder och glada släktingar och god mat!
Ska nog ha det som krav för att komma och praktisera. Inga glada tillrop = ingen Susanne på praktikplatsen. Helst vill jag nog ha en välkomstkommitté varje dag för att det ska vara värt att komma dit.
Judith ska på jobbintervju imorgon, hon vill ha ett jobb närmare Pasadena, och hade därför tagit ledigt från jobbet idag. Det lät som att det var ungefär första gången hon tagit ledigt en dag bara för att göra "ingenting" som hon sa, och inte tänker hon ta ut någon semester i år heller... Hon blev smått chockad när jag berättade att Paul skulle vara ledig i två hela veckor! Som sagt, ibland är jag glad att jag inte bor i USA. Semester verkar inte vara en rättighet...
I alla fall så passade Judith på att fixa matlådor för ett tag framåt, det vill säga att hon åkte till sin favoritrestaurang och köpte flera rätter som hon la i lunchlådor och frös in. Ganska smart faktiskt! Och så sa hon till mig att om jag ville så skulle hon bli jätteglad om jag hjälpte henne att äta upp det hon inte fick in i frysen... Vad snällt! Så till middag åt jag vegetarisk "fisk", aubergine i sås, något annat kinesiskt och karamelliserade småfiskar med sesamfrö. Godare än det låter med småfiskarna faktiskt, men de var väldigt söta så man ska nog inte äta för många, då blir det lite för sött.
Och Judith fortsätter att lära sig svenska... När jag gick ut på kvällspromenad, för första gången på flera dar på grund av värmen, sa hon "Ha en trevlig promenad" med kraftig amerikansk accent. Sen frågade hon hur man säger "cool", som i "kyligt", och när jag berättade det sa hon: "Men kyligt rimmar ju på trevligt!" Hur kan hon som amerikan uppfatta det så snabbt när jag inte ens har tänkt på det själv? Hon är inte bara bra på matte utan på språk också verkar det som!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar