Skuldfri

....om man inte ränkar med huslånet alltså. Nu är mitt alltså enorma csn-lån på 3000 kronor avbetalt och jag är fri för all evighet. Bra. Mindre bra är mina bröst. Bvc-sköterskan tvingade iväg mig till doktorn idag, men hon hade inget att säga som jag inte redan hade listat ut själv. 140 kronor ner i toaletten. Så nu är det fastställt att det är inget fel på VIlhelm och inget fel på mig. Vems är då felet? Därför ger jag nu upp och slutar sjåpa mig. Är man halv norrlänning så är man, lite smärta har ingen dött av.

Vilhelm väger 2795 gram nu! Han har fördubblat sin vikt, stora, duktiga pojken!

  Blääää! Pappapuss!

På måndag ska jag åka till jobbet och visa upp underverket, det blir roligt att träffa jobbarkompisarna igen. Jag ska börja jobba lördagar efter jul, och även om jag har en väldig ångest över att vara ifrån Vilhelm så måste jag ju lita på att Jocke klarar av det.... Han klarar det ju bättre än jag! Men det gör ont i hela kroppen när jag tänker på det, så det kan nog vara bra att börja med några timmar någon lördag då och då. Det blir i alla fall roligt att komma ut och träffa lite folk!

Just nu hoppas jag att jag inte ska bli sjuk, halsen känns helt igentäppt och jag är tung i huvudet, men var har jag fått den sjukdomen ifrån när jag inte har träffat en människa på hur länge som helst...?

Helt oironiskt inte ett dugg trött

Innan jag fick Vilhelm var min bild av föräldraskapet att jag och Jocke skulle gå runt som zombies, helt slutkörda av trötthet efter långa vaknätter med ingen sömn och ännu längre dagar med en konstant skrikande bäbis. Men så blev det ju inte. Det är ju inte ett dugg jobbigt (ja, ja, om man bortser från den enorma psykiska stressen och chocken i början) att ha en nyfödd! Igår var det strömavbrott här så vi hade inget annat att göra än att gå och lägga oss klockan 22.30 och sedan sov i alla fall jag till 10.00, med undantag för när Vilhelm ville ha mat 03.30 och 07.30. Sedan har han sovit hela dagen, med en liten paus av vakenhet vid lunch för att titta ut genom fönstret och vid 16.00 för lite nackträning.

Som sagt - inte ett dugg jobbigt.

Bära, bära

Äntligen! Vi har lyckats hitta ett klädesplagg som är för litet för Vilhelm! Titta på den här mössan i storlek 44, den är faktiskt alldeles för liten. Tänk att han till slut skulle bli så stor att kläderna blir för små, stora pojken!

Igår fick Jocke släppa ut all sin uppdämda (?) kreativitet på det årliga lussebullebaket. Jag gjorde degen, men sen ville Vilhelm ha mat och sedan ville han absolut inte ligga ensam utan krävde att bli buren så Jocke fick baka lussebullarna själv. Så här fina blev dem:

Bilar, hundar, sniglar, gummor och bullar. Han kan bara han vill!

Vilhelm och bullarna:

I alla fall så läste jag i senaste numret av min bibel Vi Föräldrar att barn som bärs mycket under dagarna sover bättre på natten. Då är det kanske därför Vilhelm har sovit så bra hela tiden, vi bär ju runt på honom hela tiden! Försöker vi lägga ner honom får han ett anfall av bäbisilska...

Vi försökte i alla fall med någon minut babysitter men så fort ingen gungade den var det inte ett dugg roligt längre...

Jocke försökte lägga honom i sängen:

Det gick också bra tills han upptäckte att han var ensam.

Inte heller fåret dög:

Jag kom på en rolig sak igår - på inbjudningskortet till Vilhelms sysslings dop, som vi inte hann gå på för att Vilhelm skulle ut så tidigt, finns sysslingens fotavtryck. Jag tog och jämförde det med det vi gjorde av Vilhelms fot när han var två veckor gammal. Titta vilken skillnad på Vilhelm och ett helt normalt barn:

När man ser sånt här förstår man hur liten han egentligen är. Då förstår ni kanske att vi blir glada när vi hittar ett klädesplagg som är för litet?

Den här veckan har amningen kört ihop sig mer än vanligt. En morgon när jag såg att en bit av bröstvårtan saknades förstod jag varför det gjort lite (liiiiite...) ont de senaste matningarna. Så nu är ena bröstet halvt uppätet, med följden att han bara fått mat från det andra, så nu är det mer ömt och blödande än vanligt. Att det ska vara så besvärligt... Jag har aldrig hört att andra har det så här! I alla fall så har han istället fått urpumpad mjölk, men det blir han inte nöjd av trots att jag har använt det fina ekvationen från avdelning 69 för att beräkna exakt på millilitern hur mycket han ska behöva för att bli mätt. Jag avrundade till och med uppåt för att han skulle bli nöjd.... Men nej då, han slänger i sig maten så snabbt att han inte hinner känna att han blir mätt och sedan skriker han efter mer tills han känner  att han faktiskt är mätt, och det kan ta en stund. Nu får jag hoppas att det här fixar sig för han ska ju ammas i minst tre månader till!

Fikadags!

Ursäkta min dumhet

...sjal stavas ju sjal och inte schal. Så mycket för mitt MVG i svenska.

Igår hade Jocke lite att greja med här hemma så Vilhelm och jag bestämde oss för att ta en skogspromenad och diskutera livets svårigheter. Och när vi gick där och som bäst hade kommit in i en riktigt svår stämning hittade jag - gissa, gissa - en kantarell! I slutet av november! Men jag tog inte hem den och gjorde en kantarellsmörgås, den såg ganska maskäten ut. Är det verkligen slutet av november eller stod tiden stilla medan vi var på sjukhuset? I så fall är det faktiskt bara mitten av oktober.

Pappsis och Vilhelm:

Vilhelm pratar med hunden:

Igår kväll tvärsomnade han i badet. Jocke höll i honom och det var nästan så att han hade kunnat släppa honom och han hade flytit ändå för att han var så avslappnad. Så fort vi får ska vi gå på babysim!

Vi pratade med doktorn igår (han väger 2635 och är 49 cm, skulle kunna vara en nyfödd, han är ju trots allt född i måndags) och hon sa att vi borde hålla oss borta från barn under hela RS-virussäsongen. Nu blir det isolering fram tills april.

Men helt isolerade har vi inte varit. Doktorn sa att om barnet ifråga är friskt och de inte kommer i kontakt med varandra får vi ta emot ett litet besök, så länge det inte är ett dagisbarn (en bakteriehärd...). Därför vågade vi ta emot två av Jockes komipsar idag. Jag tror de hade läst våra tankar - från den ena kompisen fick vi precis en sådan nattlampa som jag tänkt köpa tills Vilhelm ska börja sova i sin egen säng, han vill nog inte ha det helt mörkt på natten, och från den andra fick vi pandaoverallen vi tittade på i Eskilstuna förra veckan. Och så fick vi låna en hel papperspåse med kläder i storlek 44-56 - Perfekt! Speciellt med tanke på att Vilhelm har blivit en riktigt kräkbäbis de senaste dagarna. Alla haklappar är nerkräkta så ikväll blev det en paniktvätt...

Nu ska vi göra så här:

Godnatt!

Förresten, inatt sov Vilhelm av misstag 6,5 timmar. Han skulle ha fått mat 02.30 men något hände med larmet så klockan hann bli 04.00 istället. Det ska aldrig hända igen. Men om Vilhelm fick bestämma själv skulle han nog hellre sova hela natten utan att bli störd! 

Speciell och exceptionell

1 år sedan - utanför MTV American Music Awards i Los Angeles:

Nuförtiden - full time mom med bäbis utanpå istället för inne i magen:

Osminkad och dann.... Var finns Los Angeles när man behöver det?

Men i alla fall. Schalen är jättebra och jag kunde både putsa fönster och hålla Vilhelm lugn. För tillfället verkar han vara inne i någon typ av period igen, han vill vara nära hela tiden, lägger man ner honom blir han orolig. Jag tror han har lite ont i magen.

Idag är det den 21/11, det betyder att Vilhelm egentligen skulle ha fötts idag. Jag har lite dubbla känslor, samtidigt som det har varit väldigt, väldigt jobbigt på alla sätt att gå igenom det här så är jag ändå glad att vi fått ha honom 11 veckor extra. Det är inte alla föräldrar som får den möjligheten.

Så nu när Vilhelm är officiellt född har han inget att skylla på för att slippa träningen. Här tränar vi nacken i soffan:

Han ser ju nästan ut att vara på väg att krypa iväg när han drar upp benen under sig sådär. Duktiga lilla pojken!

Men det var ingen idé att försöka sig på någon träning medan nappen var kvar i munnen:

Då somnar han direkt...

Jag såg något konstigt idag när jag var ute och halkade runt med barnvagen i leran (så kallade grusvägen). I fårhagen såg jag två får som gick runt med selar på sig. Det tyckte jag var väldigt mystiskt.... Varför sätter man på ett får en sele?

Nu måste vi sova lite, imorgon är det dags för läkarbesök alldeles för tidigt. BVC får besök av något specialdoktor som ska ta sig en titt på de speciella barnen, alltså bland andra Vilhelm. För speciell är han - speciell och exceptionell.

Oföretagssamt

Idag är jag oföretagssam. Men jag har i alla fall betalat alla rälningar, så något nyttigt har blivit gjort. Nu åker vi och firar lillasyster Linnéa, det bli smörgåstårta. Vi får väl se vad Vilhelm tycker om det!

Vilhelm hjärta pappa

Idag blir det pappa-och -Vilhelm-special!

Jämfört med pappa har jag inte mycket att komma med (så långe det inte handlar om mat förstås), mellan dem råder totalt ovillkorlig, gränslös, oövervinnerlig kärlek.

Men jag kan inte låta bli att lägga upp några idolbilder på fina lilla söta älskligen också:

Har han inte en ovanligt fin tröja? I love mum och I love dad står det på den, självklart har han valt ut den helt själv.

Idag var vi på IKEA och Vilhelm var så duktig och sa inte ett pip förens han blev hungrig. Efter mat och blöjbyte vägrade han ligga i vagnen så Jocke bar runt på honom istället och trots att han nu nästan väger dubbelt så mycket som när han föddes (igår hos bvc vägde han nästan 2600 gram!) får vi kommenarer om hur liten han är och att han inte kan vara många dagar gammal. Han är ju stora pojken nu ju!

Ikväll är jag ensam hemma, Jocke är på pingismöte, och nu kommer den där bärschalen väl till pass. Vilhelm har ju legat flera timmar i vagnen och vill inte ligga ensam mer, men tack vare schalen kan jag både städa, tvätta, mata marsvin och blogga utan att behöva lägga ner Vilhelm en endaste sekund. Dessutom sover han väldigt bra i den.  Jag som för bara några månader sedan tyckte att bärschal var det onödigaste och larvigaste man kunde ha, men det var innan jag fick en prematur som enligt mina tvångstankar inte kommer bli som andra barn och kommer känna sig övergiven om lilla stackaren får ligga ensam en endaste sekund...

Sista arbetsdagen innan förlossningen

....skulle ha varit i lördags. Men nu blev det ju inte så. Min sista arbetsdag blev istället för två månader och 1 vecka sedan. Därför har jag tillbringat helgen med att tänka på vaför det inte blev som det skulle och det blir man ju inte glad av. Ska försöka släppa det bara vi kan komma förbi den 21/11. Barnmorskan sa något bra när jag var där, jag har glömt vad det var, men jag kommer ihåg att det kändes bättre när hon sagt det så det måste ha varit något väldigt bra. Hur skulle det vara om man lyssnade när folk pratar?

"Babababa! Här är det jag som bestämmer!"

Trött! Så här ligger han bara när han är jättetrött, annars vill han ligga vågrätt på armen med full uppsikt över allt som händer runt omkring:

Kolla in det här håret:

I söndags var det Jockes första fars dag - Vilhelm hade på sig sin finaste pappatröja dagen till ära:

Det var inte lätt att få till det här kortet - han har haft ont i magen lite till och från och i söndags och måndags var det mer till än från och han skrek konstat kändes det som. Egentligen var det ju inte så, men när han har varit tyst och glad i stort sett hela tiden sedan han föddes blir man lite förvånad när han skriker. Så jag fick stoppa nappen i munnen på honom och ta ett kort snabbt innan han skrynklade ihop sig igen, På tal om napp så har jag varit lite tveksam till om han verkligen ska ha den eller inte, vissa barn verkar ju bli helt "nappberoende" och har jättesvårt att sluta använda den och så har jag tyckt att det har känts som ett lite för lätt sätt att få tyst på honom utan att ta reda på vad han egetligen vill. Men i alla fall så läste jag en studie där de kommit fram till att napp minskar risken för plötslig spädbarnsdöd, så från och med nu finns det ingen tvekan - klart han ska ha napp!

Han är inte halvt avliden, han är bara utslagen efter maten...

Den stickade tröjan han har på sig stickade morfars flickvän till mig för en sisådär 28,5 år sedan, problemet var bara att jag redan som nyfödd var för tjock för den. Likadant var det med Anders och Linnéa. För tjocka. Tur att Vilhelm kom 28,5 år senare och inte var lika övergödd! 

Idag har vi varit på den sista ögonbottenundersökningen för den här gången, jag har för mig att vi ska på någon mer, men det blir i så fall om något/några år eller vad de sa (det var ju det där med att lyssna när folk pratar med mig...). Här är vi på väg:

Så här såg det ut när vi kom hem, både Vilhelm och jag satte oss i soffan och somnade. Fyra timmar efter hans senaste måltid försökte jag väcka honom för att äta, det tog 20 minuter innan han vaknade till, lilla stackaren!

Det var den värsta undersökningen hittills. När det gick så långt att de tog fram en tång för att hålla upp hans ögonlock fick jag ett nervsammanbrott och Jocke fick ta över med att försöka hålla fast hans armar och ben medan doktorn sprutade kladd i ögonen och utförde fler undersökningar än vad jag tyckte var humant för ett så litet barn (som dessutom var väldigt hungrigt!).

Så jag förstår att han sov som en jag-vet-inte-vad hela eftermiddagen. På kvällen vaknade han i alla fall till och var sitt vanliga jag igen:

Här är han i nya pyjamasen från Jockes moster, väldigt söt blev han!

Nu ska jag ta och sova lite.

Naaaah....!

Sitta i babysitter....