De andras liv där på utsidan

Sjukgymnasten kom och väckte oss alldeles för tidigt imorse för att diskutera hur vi ska göra för att undvika att Vilhelm får ett platt huvud. Helst ska han ligga på nacken, men går inte det ska han ligga på höger kind, eftersom han nu mest har legat på vänster kind. Det skulle träna upp hans nackmuskler att ligga åt båda hållen tydligen. Så här tyckte han om att bli förhindrad att ligga på vänster kind:

Men om man gör ett litet bo runt huvudet blir han tvungen att ligga som vi vill, i alla fall en liten stund...

Titta vad han är duktig och ligger på rätt sida alldeles frivilligt! Men den egentliga anledningen är att han är helt fascinerad av lampan snett ovanför skötbordet och kan ligga och stirra på den hur länge som helst.

Så vad var då anledningen till att vi inte var pigga och vakna klockan 8,30 imorse? Jo, det var en viss liten Vilhelm som helt absolut skulle ha mat klockan 01.30. Det gick inte för sig eftersom han inte ska få mat förens 03.00 enligt schemat och då inte ska bli hungrig innan dess heller eftersom sköterskorna har räknat ut på millilitern hur mycket mat han behöver för att hålla sig mätt i tre timmar. Men den teorin stämmer tydligen inte längre för 01.30 var han vrålhungrig! Så det blev till att amma lite och sedan var det ingen idé att somna om en så kort stund utan det var bättre att släpa sig iväg till mjölkköket allra längst bort i korridoren och hämta mat. Efter det var alla nöjda och glada och Vilhelm som som en stock tills klockan 06.00.

Vad har jag lärt mig av detta? Amma alltid klockan 00.00. Även om jag är trött.

Därför har vi sett ut så här hela dagen:

På eftermiddagen ville Jocke gosa lite med bäbisen så jag gick ut lite i det fina vädret och tittade på livet där på utsidan. Det verkade flyta på precis som vanligt, folk klippte gräset, rastade hundar och lagade god fredagsmat (jag åt en färdig pastasås med godis till efterrätt...). Jag var ju nästan mer deprimerad när jag kom tillbaka från promenaden än innan... Jag vill också laga mat och klippa gräset! Men favoritsköterskan som ska på semester i 11 dagar sa även idag att "Nu får jag nog inte se er mer", hoppas på det.

Istället sitter jag och stirrar på den här:

Syre/pulsmätaren. Men den har varit ganska lugn idag, det var bara lite krångel när han behövde rapa och när han förskte amma fast han egentligen var för täppt i näsan. På bilden har den perfekta värden - 100% syresättning och 157 i puls. Precis vad en välmående bäbis ska ha!

Jag hörde förresten från mamma att det ligger ett paket från Göteborg och väntar där hemma! Spännade!

Oj, oj, bäst att börja förbereda 00.00-matningen så vi får gå och lägga oss sedan!

Kläder? Njaaa...

Vilhelm har fått en ny mössa av farmor:

Han var inte så där jätteförtjust över att få något nertryckt över huvudet men jag tyckte han blev väldigt söt i den! Och eftersom jag är 30 gånger större än honom så tror jag att jag bestämmer att han ska ha den på sig. Vid huvudmätningen idag hade hans huvud växt 0,5 cm sedan förra veckan så snart växer han nog i mössan!

Är han inte för söt för sitt eget bästa?? Ännu sötare är han i verkligheten, hur det nu kan vara möjligt, jag har försökt fånga hans söthet på bild men jag får inte riktigt till det...

Sova lite mer med en rolig min:

Idag har det hänt något stort, vi provade att sätta på Vilhelm kläder för första gången. Det är ju lite konstigt att han faktiskt snart är en månad och inte har haft på sig kläder än, det är när man tänker på sånt som man inser att han kanske inte är som en vanlig bäbis ändå. Men i alla fall så fick han efter lite protester på sig bodyn från Jockes gamla jobbarkompisar (storlek 44) och ett par strumpor jag egenhändigt tillverkat (jag började dagen innan han föddes, då när jag fortfarande trodde att jag skulle få ett barn med normalstora fötter...):

Det där med kläder var riktigt obehagligt. Han låg stel som en pinne och gjorde missnöjda grimaser:

 Om han får bestämma blir det blöja och ingenting annat.

Men när han fick på sig lite kläder kändes han ännu mer som en riktig bäbis. Stolt mamma:

Stolt pappa:

Mycket bättre att ligga hos pappa för där behöver man inte ha några kläder på sig!

Efter maten sov vi lite till:

Jag har fått rådet att amma honom till varje måltid - det spelar ingen roll om han får i sig något eller inte men han måste få in vanan. Fram tills nu har det känts lite osäkert eftersom han gått ner så mycket i både puls och saturation efter ett tag men nu till kvällsmålet var det inte ett enda pling i maskinen! Det gäller bara att våga prova så löser sig allt verkar det som, och jag måste komma ihåg att personalen inte skulle råda mig att göra något de inte tror han klarar av. Jag får se om det går lika bra imorgon!

Vår favoritsköterska berättade idag att vi fått den allra mest känsliga syre/pulsmätaren, så om han lyckas hålla den plingfri så är han riktigt stabil! Hon berättade också lite om hur det fungerar med hemsjukvård och att man visst kan få åka hem innan sonden är borttagen så länge man känner sig bekväm med det. Så nu är hemresan inte så långt bort som den verkat tidigare! Hon ska vara bortrest i två veckor och avslutade med att säga "Så nu får jag väl inte se er igen!" Hoppas det blir så...

Jag hörde att ett av barnen på avdelningen fått multiresitenta bakterier. Inget barn Vilhelm har varit nära, inte ens i samma sal, men alla föräldrar delar ju kök och kylskåp och vi har pratat med detta barns föräldrar nästan dagligen. Även om jag varit väldigt noga med att sprita händerna fram tills nu kommer jag bli ännu noggrannare, små barn klarar ju inte av sådana här bakterier! Det känns i alla fall lite säkrare nu när vi har ett eget rum med eget badrum så långt bort i korridoren som man kan komma från barnsalarna. Och att vi förhoppningsvis får åka hem snart.

Idag gjorde de en undersökning som kan visa om han har några hjärtfel - inga hjärtfel hittades som tur var! Och så tog de prover för att kolla saltbalansen, men det verkade inte vara något fel på den heller. Så nu är hans uppgift bara att växa och bli stor och duktig - vi hoppas på 1700 gram imorgon!

Blöja för stora pojkar

Nu är Vilhelm så stor att han har fått gå över till de stora pojkarnas blöjor - 2-4 kilosblöjorna minsann! Kanske lite, lite stor än så länge men Vilhelm känner sig omåttligt stolt över att få vara som de stora pojkarna i 2-kilosklassen:

Han vägde 1648 gram imorse så nu är det inte långt till två kilo. Vi fick klippa av honom id-bandet på foten idag, benen har blivit alldeles för runda och gosiga! Sköterskan tyckte inte att vi behövde sätta på något nytt (han har ju ett på handen också) så det kanske betyder att vi är ett steg närmare hemgång? På tal om det så sa de i helgen att vi förhoppningsvis kunde åka hem om tre veckor - om man tänker lite på tidsuppfattningen på det här stället, de sa ju att han skulle ha fått flytta in till oss tidigast tisdag den här veckan, men det blev lördag förra veckan istället, så kommer vi hem om två veckor... Men det kan man inte hoppas på. Dessutom förstår jag inte hur jag ska våga åka någonstans överhuvudtaget utan Vilhelms ständiga följeslagare puls/saturationsmätaren. Hur ska jag då veta hur han mår? Det är ju inte så att man kan titta på honom och se hur han mår eller....? Idag exempelvis gick pulsen helt oförklarligt upp till 180-190 (han brukar ligga runt 130-140). Det visade sig efter en stund vara magen som krånglade, en stor hög i blöjan blev det, så den där pulsmätaren är ett väldigt bra redskap för att se om något inte är som det ska... Men i och för sig är han väldigt duktig på att uttrycka sig verbalt när något är fel också...

Fast jag kan helt ärligt säga att det blir otäckt att vara utan saturationsmätaren, hur vet jag då om han slutar andas? 

Idag har vi invigt hans borste så att han inte får tovor i håret (riktigt så illa är det inte...). Det blev så fluffigt efter tvätten så jag blev tvungen att kamma till frisyren lite:

Så här välkammad blev han, och titta på dubbelhakan, gosig!

Ännu mer hår och en tjock bäbishand:

Jag har förresten blivit godkänd som mjölkdonator! Och betalt får jag också så här ska det tjänas stora pengar! Nja, inte riktigt stora pengar kanske... Det var så att när jag blev tillfrågad låg det fyra barn, inklusive Vilhelm, på intensiven och jag var den enda mamman med någon som helst mjölkproduktion så nu verkar det ha blivit min uppgift att se till att barnen på intensiven håller sig mätta och belåtna, ett stort ansvar vilar på mina axlar!

Sömnbristen har börjat visa sig - när jag skulle gå och handla idag hann jag komma halvvägs ut från andelningen innan jag insåg att jag glömt något. Skorna... Tur att jag inte behöver ansvara för något viktigt på dagarna för det skulle inte bli så bra alls...

>1600!

Sötare än så här blir man inte!

Han börjar bli så stor och rund och gosig tycker vi, det är nog inte han som är liten det är de andra bäbisarna som är onormalt stora... Idag sprängde han 1600-gramsvallen, stora pojken! Id-bandet på foten börjar bli tight, så stor har han blivit!

Ligga och vrida sig på skötbordet är också skönt:

Det här är egentligen det enda tillfället han kan ligga och sträcka ut sig. Både när han ligger i sängen och på bröstet har vi fått stränga förhållningsorder om att se till att han ligger ihopkrupen med alla ben och armar ihopsamlade nära kroppen.

Idag var det dags för veckans bad, när han kommer hem ska vi bada oftare, men som det är nu blir han så trött så det är bäst att göra som personalen säger och inte överbada honom! I alla fall trivdes han ganska bra i vattnet efter en stund, nästan så han somnade i vattnet:

Han blir nog en riktig badpojke så småningom, till våren blir det babysim!

Men så här såg det ut vid första kontakten med vattnet.... Inte så roligt... Men ett bevis på att man kan skrika och protestera även om man är en vecka 32+0!

Det är lite intressant att studera olika pappatyper här på avdelningen - vissa är sådana som sitter känguru (hudnära omvårdnad) så fort de får chansen, sitter och beundrar bäbisen resten av tiden, hämtar mjölk, lämnar mjölk i kylrummet, byter (nästan alla) blöjor, även på natten (två gånger inom fem minuter inatt), badar, gullar, tycker att barnet är det bästa och sötaste som finns, ständigt skriver om barnets framsteg på Facebook och får dåligt samvete när han måste åka iväg på något ärende. Detta är Jocke. Sedan finns det de som hellre ligger framför tv:n i allrummet och tittar på film hela dagen och varierar detta med att gå ut och röka då och då trots att hans barn föddes igår och redan har en shunt inopererad i huvudet. Tur att jag valt rätt man...

På tal om blöjbyte två gånger inom fem minuter. Vilhelm var ju lite trög i magen igår kväll - det släppte inatt klockan tre när det var Jockes tur att mata. Han började med att byta nerkissat lakan och nerbajsad blöja, och sedan en till nerbajsad blöja efter att han masserat VIlhelms mage för att få igång den mer. Vilket tålamod... Själv har jag haft ont i huvudet hela dagen... Jobbigt att vara förälder...

Nu ska jag faktiskt sova lite, inatt är det jag som ska upp klockan tre!

Stålmannengrodan Vilhelm

Här på rummet finns en nästan lika bra fotölj som i A-salen, fast inte rikigt, den här är mycket trögare och man känner sig som en pensionär när man försöker resa sig ur den med en Vilhelm i famnen eftersom den är fast i tillbakalutat läge. Illa. Men en fotölj är alltid en fotölj och den är i alla fall bättre än ingen fotölj.

En sån här ska vi utan tvekan köpa när vi kommer hem - han är så söt i sin snuttefilt med luva! Han blir nästan lite för varm i luvan men den är ju i alla fall bra att ha när man har badat honom.

Här är en till liten film, jag vet inte riktigt hur kvaliteten är eftersom den är filmad med digitalkameran. Men i alla fall så försöker Vilhelm här hålla sig vaken efter amningen, det är inte så lätt!

Vår lilla superfrog - alltså en groda med stålmannen-mantel:

Bra saker fortsätter hända utan anledning - idag kom vår granne in och frågade om vi inte ville ha lite kläder och blöjor och sånt eftersom de hade fått en dotter på 4 kilo som inte kunde ha varken kläderna eller blöjorna de köpt till vad de trodde skulle bli en helt normalstor 3-kilosbäbis!

Så nu har Vilhelm en till pyjamas, det kan verkligen behövas eftersom han visat sig vara en expert på att krångla sig ur blöjan och kissa ner hela sängen!

Inatt var det min tur att ta 03.00-matningen (vi turas om - inatt tar Jocke 03.00- matningen och jag tar 06.00-matningen), det var bara det att Vilhelm vaknade 02.25 och hade inga planer på att sova i 35 minuter till. Eftersom man inte sköter mattiderna själv på det här stället och jag inte vill amma honom på nätterna (han blir ju så trött och jag vill inte att han ska sluta andas när han ligger själv i sängen!) var det bara till att försöka hålla honom nöjd i 35 minuter. Blöjan byttes och sedan satt jag och klappade på honom tills det äntligen var tillåtet att hämta maten. Men idag har han fått öka sin matmängd till 37 ml så nu kanske han klarar sig lite längre inatt, förhoppningsvis.

Nu sitter jag och hoppas på att hans mage ska komma igång, det har inte hänt mycket sedan 12, men då var det en väldigt rejäl hög. De kan tydligen bli ganska förstoppade av de extra proteinerna de får i maten, inte bra för en så liten mage! Ska fråga nattsköterskan.

Oj, hon kom hit precis när jag satt och tänkte på henne! Det var inget att oroa sig för, vi ska avvakta.

Nu ska jag betala räkningar!

Sundsvallsfrämmande

Vi klarade av alla matningar inatt, bara 2 stycken i och för sig, klockan 3 och klockan 6. Jocke tog den klockan 3 och jag tog den klockan 6, det var bara det att Vilhelm väckte oss redan klockan 5,20 och berättade att blöjan hade suttit snett så att hela sängen var nerkissad... Men det fixade Jocke medan jag fixade lite mat (pumpade...).

När vi vaknade till nästa måltid klockan 9 kände jag mig som om jag varit ute och festat hela natten, trött och ont överallt av trötthet. Värre lär det ju bli, småbarnstiden har bara börjat!

Resten av dagen har vi gjort sånt vi inte kunnat göra hittills, exempelvis byta blöja på ett skötbord:

Han tycker om att sträcka på sig åt alla håll samtidigt så fort täcket försvinner!

Bekymrad:

Och så har vi haft honom liggande på sängen en stund:

Som ni ser vågar jag fortfarande inte använda mina vanliga kläder när jag håller på med honom - tänk om det är bakterier på dem! Men så måste jag sluta tänka, barnmorskan tittade på mig som att jag var dum i huvudet när jag frågade om jag fick ha mina vanliga kläder när jag var med honom... Fast den där sjukhusrocken är ju faksitsk ganska skön.

På eftermiddagen hade vi storbesök från Sundsvall - mamma och pappa har varit upp och stängt sommarstugan för säsongen och ner till Kungsör följde då mammas kusin Marinette och hennes son Joel med, och självklart måste i alla fall mamma och Marinette stanna till i Västerås för att ta en titt på underverket! Av Marinette fick han sin allra första bok - en av Rolf Lidbergs trollböcker med alla fina bilder från Indal som alla ser ut som det ser ut i sommarstugan. Lika bra att han lär sig hur det ser ut där - vi ska ju dit till sommaren!

Nu när han är ute från intensiven är det mycket lättare att visa upp honom också - istället för genom ett fönster kan vi visa upp honom genom avdelningens ytterdörr, han syns mycket bättre därigenom!

Idag har han varit riktigt duktig med att själv klara upp sina andningsuppehåll, maskinen har inte pipit mycket alls. Det är egentligen bara amningen har har lite jobbigt med, han blir så trött av att amma och det är då han glömmer bort att andas, tur i alla fall att han har börjat komma på sig själv innan han sjunker för mycket i saturation, mindre pip gör mamma och pappa glada!

Bäbis på rummet!

Gissa vad jag sitter på rummet och tittar på? Detta:

Vi har fått flytta tillbaka ner till ett familjerum på 69:an och helt utan förvarning fick Vilhelm flytta med oss! Vi är chockade! I förmiddags lät det som att vi skulle få börja ha honom hos oss på dagarna men efter att ha varit hemma en sväng och fixat nya matlådor upptäckte vi att allt i "vårt" lilla hörn av intensivvårdssalen var utplockat och spritat så det var bara att ta med sig Vilhelm och börja leva som en familj (nästan).

Istället för den stora skärmen har vi nu en liten, liten mobil skärm med alla vitala uppgifter och den har redan gjort oss nervösa flera gånger genom att pipa ilsket och säga att Vilhelm andas dåligt eller har för lågt blodtryck. Han har ju varit helt perfekt hur länge som helst så vi blev inte så lite konfunderade när den började pipa så fort vi lämnat tryggheten på intensiven bakom oss, men sköterskan sa att "Den där ska man inte lita på - titta på bäbisen istället, han har ju varit felfri hittills". Då kändes det lite bättre i alla fall. Men det blir inte roligt att vakna av det där pipandet inatt...

Nattsköterskan jag pratade med alldeles nyss tyckte det var så tråkigt att Vilhelm skulle lämna dem, hon tyckte det var så mysigt att höra hur han sög på nappen så högt så att det hördes över hela rummet! Han är duktig minsann!

Så här roligt har vi haft ikväll:

 Vilhelm vinkar till kameran!

Och äntligen har vi ett riktigt skötbord att byta blöjan på! Ser ni att alla elektroder är borttagna, nu har han bara kvar den på foten som mäter syresättning och puls. Sonden får nog också sitta kvar ett tag men han äter riktigt duktigt på mig också - så duktigt att han blir så trött att han glömmer bort att andas och är helt utslagen en lång stund efteråt.

Vi var som sagt hemma en sväng idag - massor med saker stod på schemat - göra matlådor, städa marsvinsburar, städa akvariet, träffa snickaren som ska fixa badrummet och plocka ut alla saker från badrummet så att han kan börja riva ut inredning i veckan. Ett problem var dock att rörmokaren hade gått och dött... Han skulle försöka få tag på en annan.

Här har vi Dolly! 

Jag längtar hem! Fast just nu är jag väldigt glad att det finns personal nära till hands om vi har några frågor, vi han ju inte gått någon föräldrarkurs alls, jag har ingen aning om hur en bäbis fungerar! Tur att Jocke i alla fall har lite koll så att vi inte sitter här helt handfallna båda två!

Nu är det snart dags för mat igen, var tredje timme ska han äta från och med nu så vi får väl se om han blir hungrig tidigare (han har ju ätit var 2,5:e timme de senaste dagarna). I så fall får jag väl ge honom lite extra mellanmål, jag kan ju inte sitta och höra på när han skriker, det gör ont i hjärtat...

Gödkalven

....som en av sköterskorna sa igår "Han ligger bara här som en gödkalv och väntar på att gå upp i vikt så att han får åka hem". Låter bra!

Igår kväll hade vi så roligt med att fylla i papper från Förskringskassan så att jag inte hann lägga in några bilder, det får bli dubbelt så många idag istället!

Jag försöker med en liten film också:

Läkarsamtalet igår gick bra, förutom att det kom en akut förlossning emellan (precis som förra gången) så att vi fick vänta i en evighet på att han skulle komma tillbaka. Doktorn sa i alla fall att det här var som att ha ett kvartssamtal med den bästa eleven i klassen och att han egentligen inte hade något att säga till oss, Vilhelm ökar i vikt som han ska, han äter, sover och uträttar sina behov som han ska och allt är som det borde vara fast bättre.

Det där med uträttandet av behov är lite roligt. På den här avdelningen är avföringsvanor det enda föräldrarna verkar vara intresserade av att diskutera och när det har kommit något i blöjan ska det undersökas och analyseras form och färg och sedan ska det kryssas i på en lista vad resultatet blev. Mycket intressant... Idag sa Jocke till och med att Vilhelm var så söt när han pruttar, hmmmm.... Men jag är ändå lite imponerad av att en så liten kropp kan åstadkomma så mycket ljud!

Nu kom jag ifrån ämnet lite. I alla fall sa doktorn att nu dröjer det inte länge innan vi får ha med oss honom in på rummet på dagarna, vet inte hur de gör på nätterna, jag har knappt sett någon familj som tar hand om barnen efter läggdags, det är ju lite konstigt. Känns som att man är här på semester ibland...

Så här brukar det se ut en stund innan maten om han inte får lite extra mat från mig - bit på fingrarna eller nappeneller filten eller Jocke (om han sitter där börjar han också söka efter bröstet, det går mindre bra kan man säga):

Det där med amningen har ju varit lite svårt för honom att få till, men nu har jag fått tag på världens bästa uppfinning, en amningsnapp!

Den stimulerar gommen på något sätt så med den sitter han som klistrad och får i sig massor med mat verkar det som, man får nästan dra bort honom för att han inte ska kvävas när han somnar (det är ju inte lätt att komma ihåg att andas när man sover!) 

Stor blöja på liten kropp:

Vaken:

Tittut!

Dags att sova igen....

 Man kan sova vid blöjbyte också:

Jag längtar tills vi får ta bort alla sladdar och elektroder så att man kan hantera honom som en helt vanlig bäbis utan att behöva ta hänsyn till huruvida elektroderna sitter som de ska eller om man har trasslat i sig i dem eller något liknande störningsmoment. Alltid när han ligger som skönast börjar den där skärmen pipa för att någon elektrod har lossnat eller sitter snett och då måste man vända på honom för att sätta dit den igen, tur att han inte är så lättväckt...

Jocke var hemma en sväng igår pch hittade två paket - ett från mammas jobbarkompis och ett från mammas och pappas granne:

Han kommer bli jättesöt i byxorna och filten kommer hålla honom varm hela vintern, det kan behövas för det blir nog kallt i huset om vi inte lyckas fundera ut hur värmepumpen fungerar...

Idag var vi och valde ut kakel till badrummet, det måste bli fixat innan vi kommer hem, vi kan inte vara utan badrum när vi har en bäbis! Det blev beige-röd-brun-orange typ. Svårt att förklara. Jag lägger in en bild när det är färdigt istället!

Blir bröstmjölk sur?

Är inte bäbisfötter väldigt söta? Villhelm har fått Jockes fötter med långa tår men ni kommer aldrig någonsin höra mig säga att Jockes fötter är söta...

Han försöker verkligen hålla sig vaken så länge som möjligt efter blöjbytena men till slut går det inte lägre, men han kämpar hårt med att hålla ögonen öppna!

Lilla, lilla älsklingen!

Fast snart är han inte så liten längre - idag hade han gått upp 25 gram till. Han närmar sig 1500 gram med stormsteg och väger nu till och med mer än Dolly (mitt tyngsta marsvin...).

Sova lite mer:

....och sträcka ut sig så långt det går med alla armar och ben samtidigt! Han tycker om att sprida ut sig trots att för tidigt födda helst ska ligga hopknölade på samma sätt som de ligger i livmodern för att känna sig mindre stressade. Men Vilhelm knölar man inte ihop någon längre stund!

Jag undrar om jag kommer säga likadant om några månader, men jag tycker han är så duktig när han skriker som en riktig bäbis (han är en riktig bäbis...), det gör han när vi byter blöjan för långsamt eller när vi inte torkar håret ordentligt efter tvätt. Det har han mycket bestämda åsikter om! Och så är han så söt när han ligger och grymtar och stökar och bökar och stånkar och har alla möjliga ljud för sig - bäbisar är verkligen roliga med alla ljud de har för sig!

Imorgon ska vi på läkarsamtal, hoppas de kan säga något mer vettigt än förra gången. Jag menar ju inte att de ska ge oss ett datum när vi kan åka hem, det enda jag vill veta är hur det brukar gå till - vad är nästa steg efter värmesängen? När får han börja ha kläder på sig? När får vi ha honom hos oss på rummet under dagarna? Hänger det på ålder eller allmäntillstånd? Vilhelm är ju friskare än de andra barnen på avdelningen, men också yngre, men de andra har fått börja vara utanför salen på dagarna - beror det på att de är äldre?

Idag fick vi flytta från familjerummet på avdelningen på grund av platsbrist, nu bor vi i ett anhörigrum fyra våningar upp. Vi har visserligen fått både egen dusch, toalett och tv, men vad spelar det för roll när det är både en hiss, en trappa och en korridor som skiljer oss från älsklingen... Man har ändå ingen ro att titta på tv. Hoppas någon av de andra får flytta hem snart så att vi får flytta ner igen. Dessutom är det jobbigt (mycket jobbigt till och med) att gå hela den här långa vägen för att lämna mjölk mitt i natten. Men jag måste ju ner med den i kylskåpet eller? Bröstmjölk blir kanske inte sur? Fast det är ju dumt att chansa.

Bye, bye kuvösen!

Jag börjar nästan tro på det där med karma - härom dagen fick vi hjälp av inte bara en utan två personer att starta bilen när den laddat ur batteriet och idag fick vi en kartong mums-mums av ett annat föräldrarpar på avdelningen (vi har gått pch dreglat över den där kartongen i flera dagar...). Men vad har vi gjort för att förtjäna detta?

Idag fick Vilhelm äntligen byta ut den förhatliga kuvösen mot en värmesäng med varmvattenmadrass som håller 37 grader, varmt och gosigt och en bra 2-veckorspresent:

 Men nu känner jag nästan att jag vill säga till de andra föräldrarna och sköterskorna att inte föra så mycket oväsen när Vilhelm sover, trots att alla är i stort sett knäpptysta i rummet tycker jag ändå de är för högljudda för min stackars lilla älsklings öron. Fast jag tror inte han är så känslig trots allt - det blev något fel på värmesängen när den höll på att ställa in sig så den började tjuta så att sköterskorna trodde det var brandlarmet som gått igång, men Vilhelm brydde sig inte ett dugg, han fick inte ens ökad puls... Nästan så jag börjar fundera på om han är hörselskadad, men å andra sidan kan han hoppa högt när av ljudet när någon drar i snöret som tänder lampan till kuvösen bredvid så det ska nog inte vara några problem.

Leende:

Kanske för att han gått upp 35 gram till idag, nu är han långt förbi sin födelsevikt! En av sköterskorna sa att hon aldrig sett något liknande - hur kan någon som är född så mycket för tidigt må så bra? Och doktorn bara skrattar och säger att "Det är ingen idé att jag pratar med er för det finns ändå inget att prata om!". Känns bra!

Vi provade på ett till bad idag, det gick ju inte så bra förra gången med kallsup och allt... Men idag skrek han i alla fall inte, men han såg väldigt bekymrad ut så det är svårt att säga om han tyckte om det eller inte.

Lilla gullepluttisen!

Nu ska jag gå och se om Jocke har somnat där borta i fotöljen med Vilhelm, man sover väldigt bra med en varm bäbis på magen...

Det mest förbjudna....

....har enligt mig och mina husmorsgener varit att köpa färdiga plättar, hellre dör jag. Men nu är förfallet nära och alla gränser är släppta för idag köpte jag 40 stycken färdiggräddade plättar. Nu är sammanbrottet nära. Men jag tyckte i alla fall inte att de var så speciellt goda, tur var väl det.

Idag hade Vilhelm gått upp 30 gram - bara 10 gram kvar till födelsevikten! Så här glad blev han när han fick höra det:

Sen blev han lite bekymrad:

 Han har börjat få riktiga tjocka bäbishänder nu, med gropar och allt, jättesöta är de!

Han hade en ny sköterska idag, hon var helt imponerad av hans hår, det är vi också. Nästa gång jag går till apoteket ska jag köpa med mig en hårborste, även om jag inte får använda den nu känns det roligt i alla fall!

Här är det berömda håret:

 En till sak som är rolig är att han börjat få öron som ser ut som människoöron och inte marsvinsöron. Den första veckan hade han i stort sett inget brosk i öronen så de låg mest bara platt mot huvudet men nu ser de ut som ett öra ska se ut. Lika stora öron som jag har han fått, men killar kanske inte bryr sig så mycket om sånt får vi hoppas...

När vi kom tillbaka efter lunch hade han på något sätt lyckats åla sig ur sitt "bo" (de kallar det så, det ska efterlikna en livmoder med klart avgränsade och stabila väggar för att de för tidigt födda ska känna sig mer hemma) och låg halvvägs utanför istället. Sköterskan sa att hon försökt lägga honom rätt men att hon gett upp eftersom han bara kröp ut igen eller sträckte armar och ben åt alla håll samtidigt. Hon sa att han kommer bli en sån där kille som ingen flickvän kan dela säng med för att han tar för mycket plats och sprider ut sig över hela sängen... Det kan nog stämma om han nu ska bli två meter lång!

Det är svårt att gå ifrån honom när han är vaken, speciellt när han håller fast fingret. Det gör ont i mammahjärtat...

 Idag var han vaken i mer än en halv timme innan middagen, han hann med både tvättning, blöjbyte, undersökning av det där märket på foten och lite amning innan han fick mat. Sedan tvärsomnade han och låg och snarkade med öppen mun, helt utslagen...

Ännu mer utbredning i kuvösen:

Gulleplutt!

En stor händelse imorgon är att han kommer få byta ut kuvösen mot en värmesäng - äntligen behöver man inte känna att man stänger in sitt barn i en plastlåda! Ett steg närmre frihet... Bara han får bort elektroderna så kan man behandla honom som en helt vanlig liten bäbis utan att oroa sig över att någon elektrod ska lossna och dataskärmen börja pipa och sköterskorna komma springande (fast det gör de inte längre, vi har fått en liten dosa vi kan stänga av pipandet med, de litar på att vi klarar av att lösa situationen själva!).

Lite sova nu kanske?