Trasig väska....
Det blev ett sorgligt avsked på Arlanda, men jag kommer ju snart hem igen. Tiden kommer troligtvis att gå alldeles för snabbt!
Övervikt på väskan hade jag också, två kilo för mycket, men ingen sa något och jag behövde inte betala något extra så det är väl bara att tacka för det… Men hur ska det gå när jag ska hem igen – jag vill ju kunna köpa lite kläder och julklappar här också, speciellt i New York. Får säga till Jocke att inte ta med sig mer än nödvändigt, helst ingenting…
Flygresan gick också bra, jag sov mellan Island och Kanada, hade bara sovit några timmar på natten, vi åkte ju från Kungsör redan vid 05.00 på morgonen. Dessutom var jag nerdrogad på Postafen, så det var ju tur att jag inte behövde sitta bredvid någon som ville sitta och prata och vara social i 9 timmar! För social var det sista jag kände för att vara.
Maten var också helt okej, tur att jag är vegetarian så att jag får maten före alla andra! Men det finns nackdelar med att vara en flygande vegetarian också – jag fick en tråkig melon till efterrätt istället för jordgubbsmousse och som eftermiddagsfika fick jag en äcklig macka med pesto, lök och pakrika, fick skrapa bort det mesta för att kunna äta den. De andra fick en ostmacka som såg väldigt god ut… Ska man vara en riktig vegetarian ska man nog inte äta ost heller!
Jag klarade mig genom tullen i Chicago också, tulltjänstemannen ville vara lite roligt så när jag sa att jan kommit dit för att ”study pharmacy” sa han:
”So you are going to be a drug dealer then?”
Jag sa: ”Of course!” innan jag insåg att han kanske inte skojade och jag med panik i blicken sa ”No, no, of course not”.
Han sa: ”Oh yes, you are!”
Och jag förstod att han faktiskt hade skojat med mig… Man vet ju aldrig, har hört så många konstiga berättelser om amerikanska tulltjänstemän så jag trodde faktiskt inte att de hade någon humor…
Vid bagagebandet upptäckte jag att väskan gått sönder i ena hörnet – min fina rosa nya dyra väska! Så det var bara att anmäla det (han som tog emot anmälningen var svensk, så det gick väldigt lätt som tur var!). Sen satte han en fin matchande (inte) knallorange tejp flera varv runt väskan så att den skulle hålla till Los Angeles. Jag satt och var nervös hela flygresan… Men väska klarade sig som tur var och alla kläder låg kvar, någon på bagagebandet bredvid mitt hade inte haft samma tur, där låg det kalsonger och allt möjligt!
Jag flög över något konstigt – det såg ut som ett Othello-spel, massor med runda fält i olika färger, har inge aning om vad det var. Och så flög vi över Grand Canyon, häftigt! Tur att jag fick sitta vid fönstret – det var en man som satt sig på min plats i gången så jag fick hans vid förnstret istället, jättebra! Sen flög vi över massor med öken innan det blev molntäckt (åskväder!).
Men vad stort Los Angeles måste vara – vi flög över hur mycket hus som helst, hus överallt! Men det är klart att alla 4 miljoner invånare måste ha någonstans att bo.
Och bussen in till stan hittade jag också utan några större problem, det var precis vid bagageutlämningen, tydligt skyltat, och så fanns det folk att fråga överallt. Amrikanerna verkar vara ett väldigt hjälpsamt folkslag, bra för oss utlänningar som inte förstår något av oss själva! Sen var det bara att fråga flygbussföraren vilken buss jag skulle ta för att komma till rätt hållplats, jättetrevlig man det också! Bussen till hotellet kostade bara 25 cent och vi var bara två passagerare – varför åker inte folk mer buss när priserna är så låga? Det mest komplicerade var att hitta stoppknappen, men sen såg jag att det är precis som på spårvagnarna i Göteborg, bara att dra i snöret. Trevlig busschafför där också, han tackade mig när jag drog i stoppsnöret! Undrar varför?
Men när jag kom till min hållplats visade det sig att kartan jag hittat på Googlemaps och printat in i huvudet inte stämde så bra som jag hoppats, men jag kom i alla fall fram efter en liten omväg och efter att ha gått in på ett annat hotel och frågat. Det visade sig att mitt hotel låg i samma hus och att jag precis gått förbi det utan att se det!
Så jag är nöjd med mig själv, jag lyckades ta mig från Stockholm till Los Angeles trots sömnbrist och högt intag av Postafen. Plus att jag knappt hör något när jag har flugit, det händer något i mina öron. Så jag var både döv och dogad.
Men jag är lite misnöjd med vädret – kallt och mulet. Lite bättre hade jag nog förväntat mig…
På hotellet satte jag mig och tittade på Simpsons och Dr Phil, samma program som i Sverige, bra, då känner man sig hemma…
Roliga saker idag:
• Hund i väska
• Redan på Arlanda började det roliga när jag såg en familj med sju barn där alla utom den yngsta sonen hade precis likadana glasögon, den tråkigaste sorten. Flickorna hade dessutom samma långa jeanskjolar och likadant uppsatt hår. Jag tänkte att ”de måste vara amerikaner, inga svenska barn skulle frivilligt se ut så…. ”. Och det visade sig att så var fallet.
Maten var också helt okej, tur att jag är vegetarian så att jag får maten före alla andra! Men det finns nackdelar med att vara en flygande vegetarian också – jag fick en tråkig melon till efterrätt istället för jordgubbsmousse och som eftermiddagsfika fick jag en äcklig macka med pesto, lök och pakrika, fick skrapa bort det mesta för att kunna äta den. De andra fick en ostmacka som såg väldigt god ut… Ska man vara en riktig vegetarian ska man nog inte äta ost heller!
Jag klarade mig genom tullen i Chicago också, tulltjänstemannen ville vara lite roligt så när jag sa att jan kommit dit för att ”study pharmacy” sa han:
”So you are going to be a drug dealer then?”
Jag sa: ”Of course!” innan jag insåg att han kanske inte skojade och jag med panik i blicken sa ”No, no, of course not”.
Han sa: ”Oh yes, you are!”
Och jag förstod att han faktiskt hade skojat med mig… Man vet ju aldrig, har hört så många konstiga berättelser om amerikanska tulltjänstemän så jag trodde faktiskt inte att de hade någon humor…
Vid bagagebandet upptäckte jag att väskan gått sönder i ena hörnet – min fina rosa nya dyra väska! Så det var bara att anmäla det (han som tog emot anmälningen var svensk, så det gick väldigt lätt som tur var!). Sen satte han en fin matchande (inte) knallorange tejp flera varv runt väskan så att den skulle hålla till Los Angeles. Jag satt och var nervös hela flygresan… Men väska klarade sig som tur var och alla kläder låg kvar, någon på bagagebandet bredvid mitt hade inte haft samma tur, där låg det kalsonger och allt möjligt!
Jag flög över något konstigt – det såg ut som ett Othello-spel, massor med runda fält i olika färger, har inge aning om vad det var. Och så flög vi över Grand Canyon, häftigt! Tur att jag fick sitta vid fönstret – det var en man som satt sig på min plats i gången så jag fick hans vid förnstret istället, jättebra! Sen flög vi över massor med öken innan det blev molntäckt (åskväder!).
Men vad stort Los Angeles måste vara – vi flög över hur mycket hus som helst, hus överallt! Men det är klart att alla 4 miljoner invånare måste ha någonstans att bo.
Och bussen in till stan hittade jag också utan några större problem, det var precis vid bagageutlämningen, tydligt skyltat, och så fanns det folk att fråga överallt. Amrikanerna verkar vara ett väldigt hjälpsamt folkslag, bra för oss utlänningar som inte förstår något av oss själva! Sen var det bara att fråga flygbussföraren vilken buss jag skulle ta för att komma till rätt hållplats, jättetrevlig man det också! Bussen till hotellet kostade bara 25 cent och vi var bara två passagerare – varför åker inte folk mer buss när priserna är så låga? Det mest komplicerade var att hitta stoppknappen, men sen såg jag att det är precis som på spårvagnarna i Göteborg, bara att dra i snöret. Trevlig busschafför där också, han tackade mig när jag drog i stoppsnöret! Undrar varför?
Men när jag kom till min hållplats visade det sig att kartan jag hittat på Googlemaps och printat in i huvudet inte stämde så bra som jag hoppats, men jag kom i alla fall fram efter en liten omväg och efter att ha gått in på ett annat hotel och frågat. Det visade sig att mitt hotel låg i samma hus och att jag precis gått förbi det utan att se det!
Så jag är nöjd med mig själv, jag lyckades ta mig från Stockholm till Los Angeles trots sömnbrist och högt intag av Postafen. Plus att jag knappt hör något när jag har flugit, det händer något i mina öron. Så jag var både döv och dogad.
Men jag är lite misnöjd med vädret – kallt och mulet. Lite bättre hade jag nog förväntat mig…
På hotellet satte jag mig och tittade på Simpsons och Dr Phil, samma program som i Sverige, bra, då känner man sig hemma…
Roliga saker idag:
• Hund i väska
• Redan på Arlanda började det roliga när jag såg en familj med sju barn där alla utom den yngsta sonen hade precis likadana glasögon, den tråkigaste sorten. Flickorna hade dessutom samma långa jeanskjolar och likadant uppsatt hår. Jag tänkte att ”de måste vara amerikaner, inga svenska barn skulle frivilligt se ut så…. ”. Och det visade sig att så var fallet.
Hej!
SvaraRaderaHittade din blogg när jag googlade på "svenska kyrkan i los angeles". Nu har jag suttit i nästan en timme och tittat på dina inlägg från 2010 när du var här.
Jag är själv här nu, sedan en månad tillbaka ungefär, för att göra ett utbytes-halvår på USC (dock det andra campuset).
Ville bara säga att det var roligt att se din blogg och läsa om din tid här, eftersom jag kände igen mig i många av dina reflektioner.
Allt gott!
/Emma
Vad roligt att kunna vara till nytta för någon =)
SvaraRaderaHa det nu jättebra i Los Angeles och jag måste erkänna att jag är lite (mycket...) avundsjuk på dig som är där!
Lycka till!
/Susanne