Mådde blä imorse, riktigt dåligt. Svårt att somna igår och 30 grader varmt bidrog nog. Men det var bara att släpa sig iväg till labbet ändå, hade tre patienter som väntade på att få sitt blod analyserat. Hur ska de klara sig utan mig om en månad?
Sen visade det sig bli en ganska stressig dag för omväxlingens skull. De håller på att avsluta projektet som den förra apotekarstudenten var med och jobbade på (slemanalyserna...) så idag fick jag i uppdrag att sammanställa demografiska data (ålder, längd, vikt, BMI, vilken mutation de har) och sätta in i ett fint litet diagram. De blev besvärligare än det låter - det visade sig att det mesta av informationen fanns på sjukhuset, i vääääldigt oorganiserade pärmar. Har hört många skräckhistorier om den där Heather, det var tydligen hon som hade organiserat pärmarna också. Så det tog en lång stund. När jag var redo att maila iväg det till Paul upptäckte jag att en uppgift fattades så det var bara att gå tillbaka till sjukhuset och leta reda på den. När jag kom tillbaka var mitt fina diagram spårlöst försvunnet från datan! Funderade på om jag skulle lägga mig på golvet och skrika eller göra om allt. Bestämde mig för att göra om en del idag och fortsätta imorgon. Suck! Hur gick det här till egentligen? Har aldrig varit med om att saker bara försvinner så där...
Lite mer som nästan var lite roligt: Paul är ju nästan för snäll, men nu verkar han nästan ha börjat tröttna på att Al inte har tagit sig tid att hjälpa mig med HPLC:n än (han häller ju på att slå nytt rekord i online-tetris!) så idag sa han till mig ungefär att "du kan ju hälsa Al att jag undrar vad han har för tidsplan med HPLC-analysen?". Jag frågade Al detta och hälsade från Paul... Imorgon blev svaret! Så tydligen om man vill att något ska bli gjort ska man inleda meningen med "Paul undrar när...". Cytokinanalysen är i alla fall med största sannolikhet på fredag (och Tim brukar man kunna lita på!)
Så idag var en sån här dag när man helt plötsligt upptäcker att det var dags att gå hem för längesen, men när man tänker tillbaka på vad man egentligen har gjort har man ingen aning...
Sen visade det sig bli en ganska stressig dag för omväxlingens skull. De håller på att avsluta projektet som den förra apotekarstudenten var med och jobbade på (slemanalyserna...) så idag fick jag i uppdrag att sammanställa demografiska data (ålder, längd, vikt, BMI, vilken mutation de har) och sätta in i ett fint litet diagram. De blev besvärligare än det låter - det visade sig att det mesta av informationen fanns på sjukhuset, i vääääldigt oorganiserade pärmar. Har hört många skräckhistorier om den där Heather, det var tydligen hon som hade organiserat pärmarna också. Så det tog en lång stund. När jag var redo att maila iväg det till Paul upptäckte jag att en uppgift fattades så det var bara att gå tillbaka till sjukhuset och leta reda på den. När jag kom tillbaka var mitt fina diagram spårlöst försvunnet från datan! Funderade på om jag skulle lägga mig på golvet och skrika eller göra om allt. Bestämde mig för att göra om en del idag och fortsätta imorgon. Suck! Hur gick det här till egentligen? Har aldrig varit med om att saker bara försvinner så där...
Lite mer som nästan var lite roligt: Paul är ju nästan för snäll, men nu verkar han nästan ha börjat tröttna på att Al inte har tagit sig tid att hjälpa mig med HPLC:n än (han häller ju på att slå nytt rekord i online-tetris!) så idag sa han till mig ungefär att "du kan ju hälsa Al att jag undrar vad han har för tidsplan med HPLC-analysen?". Jag frågade Al detta och hälsade från Paul... Imorgon blev svaret! Så tydligen om man vill att något ska bli gjort ska man inleda meningen med "Paul undrar när...". Cytokinanalysen är i alla fall med största sannolikhet på fredag (och Tim brukar man kunna lita på!)
Så idag var en sån här dag när man helt plötsligt upptäcker att det var dags att gå hem för längesen, men när man tänker tillbaka på vad man egentligen har gjort har man ingen aning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar