Jobbet kommer bli min död. Igår kväll gick jag över parkeringen mot min bil som stod allra längst bort eftersom jag suger på att parkera och inte ville köra sönder Jockes bil, eller någon annas bil heller. Och helt plötsigt när jag gick där, minding my own business, snubblade jag på något osynligt hinder. Jag fattar inte vad det var, jag såg inget och det fanns inget men helt plötsligt hade foten vikt sig och jag satt där på marken med uppskrapade händer och en ond axel och ankel. Men som alltid när man ramlar på ett offentligt ställe (tur att parkeringen var folktom, annars hade det varit pinsamt...) hoppade jag upp och låtsades som ingenting. Inga problem! Tills jag kom hem och skulle ur bilen - jag kunde inte gå! Jag fick ringa till Jocke så att han kunde komma ut och hjälpa mig in eftersom det inte gick att stödja på foten överhuvudtaget. Igår hade han inte bara en bebis att ta hand om...
Imorse kunde jag fortfarande inte stå på foten, men jag ville inte gå miste om all OB man får när man jobbar helg så jag lånade mammas automatväxlade bil, som jag fick hoppa på ett ben till, och köpte ett skitdyrt fotledsstöd när jag kom till jobbet så att jag i alla fall kunde gå de få metrarna mellan datan och medicinhyllan. Som tur var hade vi inte så många kunder idag. Och jag hade väldigt förstående kollegor så jag behövde bara sitta vid min data och se upptagen ut istället för att hjälpa till i egenvåden.
Undrar hur det går att ta hand om Vilhelm själv imorgon med bara ett fungerande ben?
Vilhelm var hos farmor igår:
....och hos mormor idag:
Fullt upp!
Imorse väckte han oss med ett "Titta!", ett helt klart och tydligt "Titta!" medan han stolt höll upp sin strumpa för att visa oss. Igår på mammaträningen sa han också "Titta!" men då var det ett intressant staket han ville att jag skulle ta en närmare titt på. Allt är spännande i Vilhelms värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar