Vi har fortsatt att uppskatta hur mycket extra mat Vilhelm kan behöva, det är svårt men jag tror vi börjar få till det. Han hade i alla fall gått upp i vikt som han ska idag så vi får se om det fortsätter imorgon. Det bästa blir ju när han inte alls behöver sonden utan kan amma hela målen och man inte behöver fundera på om han får i sig tillräckligt, dessutom är sonden bara besvärlig just nu, han nyser ut den hela tiden och tejpen vi försöker sätta fast den med sitter bara en liten stund. Därför är det värt att ta smärtan med amning, för ont gör det!
"Va?! Måste jag bada idag??"
"Det var ju ganska skönt!"
Det här ser inte alls snällt eller anatomiskt korrekt ut:
Men det är inte vi som har vikt ihop honom til en liten banan, det är han själv som har lagt sig så. Så här skulle han nog ha legat om han varit kvar i magen, men hur skulle den här klumpen ha fått plats inuti mig? Jag kan inte fatta att han inte skulle ha kommit ut än på nästan 7 veckor. Ibland tänker jag nästan på vilken tur det var att han ville komma ut tidigare så att vi fick 11 veckor extra med honom, tänk att en så liten människa kan ge så mycket glädje!
Säg inget till Vilhelm men den här tröjan kommer från tjejavdelningen:
Jag tycker han blev jättesöt i den! Vilhelm tyckte den var så söt att han kissade lite på den, precis som med alla andra kläder vi sätter på honom... Förr eller senare blir de alla nerkissade.
Favoritansiktsuttrycket Ooooo:
Vilhelm med sina skyddskaniner Stora Kanin och Lilla Kanin:
Den lilla fick vi från Jockes pingiskompisar och den stora fick Jocke när han var och lämnade blod i veckan och berättade att han fått en son.
Idag har han varit utan syre/pulsmätaren hela dagen och jag tror det är idag jag verkligen börjat förstå att han är en riktig livs levande bäbis med en egen vilja och ett eget sätt att uttrycka sig. Allt känns mycket verkligare nu när mätarna och medicinerna är borta och nu när vi tar hand om honom helt själv (utom vid sondbyte...). Han ska ha syre/pulsmätaren sista gången inatt, sedan måste vi lita på att den där lilla kroppen faktiskt är starkare än vi tror och kan klara sig själv.
Egen vilja har han verkligen - är han inte nöjd säger han ifrån med ett gallskrik, vare sig det handlar om en kladdig blöja, för långsamt blöjbyte, tvätt med en kall tvättlapp eller att jag inte ger honom mat på en gång när han är hungrig. Tålamod är inget för honom! Men däremellan är han extremt söt och gullig och fin, och än så länge tycker vi att han är ganska rolig när han skriker också för han låter så tvärarg och bestämd och de där utbrotten kommer helt utan förvarning!
Dagens promenad gick till apoteket och jag gick därifrån med två påsar, stora modellen, med bäbissaker vi kan behöva när vi kommer hem. Det enda jag inte hittade var något febernedsättande till barn under tre månader, jag måste höra med personalen vad man gör om han får feber.
Jocke var till IKEA igår och köpte bäbissaker han också - säng, skötbord, blöjhink, fotboll (onödigt!), extra skön madrass, fårskinn till barnvagnen. Undrar om vi har allt vi behöver nu?
Dessutom fick vi med oss matlådor med riktig mat hemifrån mamma - mmmmm!
Just ja, det går omkring en doktor från Tanzania här på avdelningen för att studera prematurvård i Sverige, idag tog han ett snack med Jocke om vad han tycker om att vara så delaktig i barnets omvårdnad. Det vi tycker är så självklart med att dela på ansvaret, inte för att Jocke känner sig tvungen utan för att han faktiskt tycker det är roligt och inte vill missa något steg i utvecklingen, sa doktorn hade varit helt otänkbart i Tanzania. Han berättade att det enda de tanzanska papporna gör med sina barn är att uppfostra och bestraffa dem och när han själv hade varit ute och lekt med sina barn hade de andra papporna tittat väldigt konstigt på honom. Tur att vi bor i Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar