Bambi mår inte bra. Han äter visserligen och blir glad när han får sin spruta med näringsgröt men däremellan sover han mest och har blivit så gammal och stel och trött på så kort tid. Hur vet man när det är dags att ge upp? Hur gör man för att vara den ansvarsfulla djurägare som man måste kunna vara när man har ansvaret för någon som inte kan tala för sig själv? Jag känner mig väldigt kluven - jag vill ju inte avliva honom om det finns en chans att han blir bra igen. Livet känns lite besvärligt just nu.
Vilhelm är lika glad som vanligt:
Så här glad kan man bli för en tandkrämstub!
Men hans napp är spårlöst försvunnen, tur att jag köpt två nya att ha i reserv. Han har ju blivit expert på att gömma saker och stoppa in dem på de konstigaste ställen. Vi vet att han hade nappen i hallen senast men den finns varken i skorna eller i lådorna med vantar och halsdukar eller under byrån. Konstigt.
Imorgon ringer jag i alla fall till veterinären för ett gott råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar