....skulle ha varit i lördags. Men nu blev det ju inte så. Min sista arbetsdag blev istället för två månader och 1 vecka sedan. Därför har jag tillbringat helgen med att tänka på vaför det inte blev som det skulle och det blir man ju inte glad av. Ska försöka släppa det bara vi kan komma förbi den 21/11. Barnmorskan sa något bra när jag var där, jag har glömt vad det var, men jag kommer ihåg att det kändes bättre när hon sagt det så det måste ha varit något väldigt bra. Hur skulle det vara om man lyssnade när folk pratar?
"Babababa! Här är det jag som bestämmer!"
Trött! Så här ligger han bara när han är jättetrött, annars vill han ligga vågrätt på armen med full uppsikt över allt som händer runt omkring:
Kolla in det här håret:
I söndags var det Jockes första fars dag - Vilhelm hade på sig sin finaste pappatröja dagen till ära:
Det var inte lätt att få till det här kortet - han har haft ont i magen lite till och från och i söndags och måndags var det mer till än från och han skrek konstat kändes det som. Egentligen var det ju inte så, men när han har varit tyst och glad i stort sett hela tiden sedan han föddes blir man lite förvånad när han skriker. Så jag fick stoppa nappen i munnen på honom och ta ett kort snabbt innan han skrynklade ihop sig igen, På tal om napp så har jag varit lite tveksam till om han verkligen ska ha den eller inte, vissa barn verkar ju bli helt "nappberoende" och har jättesvårt att sluta använda den och så har jag tyckt att det har känts som ett lite för lätt sätt att få tyst på honom utan att ta reda på vad han egetligen vill. Men i alla fall så läste jag en studie där de kommit fram till att napp minskar risken för plötslig spädbarnsdöd, så från och med nu finns det ingen tvekan - klart han ska ha napp!
Han är inte halvt avliden, han är bara utslagen efter maten...
Den stickade tröjan han har på sig stickade morfars flickvän till mig för en sisådär 28,5 år sedan, problemet var bara att jag redan som nyfödd var för tjock för den. Likadant var det med Anders och Linnéa. För tjocka. Tur att Vilhelm kom 28,5 år senare och inte var lika övergödd!
Idag har vi varit på den sista ögonbottenundersökningen för den här gången, jag har för mig att vi ska på någon mer, men det blir i så fall om något/några år eller vad de sa (det var ju det där med att lyssna när folk pratar med mig...). Här är vi på väg:
Så här såg det ut när vi kom hem, både Vilhelm och jag satte oss i soffan och somnade. Fyra timmar efter hans senaste måltid försökte jag väcka honom för att äta, det tog 20 minuter innan han vaknade till, lilla stackaren!
Det var den värsta undersökningen hittills. När det gick så långt att de tog fram en tång för att hålla upp hans ögonlock fick jag ett nervsammanbrott och Jocke fick ta över med att försöka hålla fast hans armar och ben medan doktorn sprutade kladd i ögonen och utförde fler undersökningar än vad jag tyckte var humant för ett så litet barn (som dessutom var väldigt hungrigt!).
Så jag förstår att han sov som en jag-vet-inte-vad hela eftermiddagen. På kvällen vaknade han i alla fall till och var sitt vanliga jag igen:
Här är han i nya pyjamasen från Jockes moster, väldigt söt blev han!
Nu ska jag ta och sova lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar