Äntligen! Vi har lyckats hitta ett klädesplagg som är för litet för Vilhelm! Titta på den här mössan i storlek 44, den är faktiskt alldeles för liten. Tänk att han till slut skulle bli så stor att kläderna blir för små, stora pojken!
Igår fick Jocke släppa ut all sin uppdämda (?) kreativitet på det årliga lussebullebaket. Jag gjorde degen, men sen ville Vilhelm ha mat och sedan ville han absolut inte ligga ensam utan krävde att bli buren så Jocke fick baka lussebullarna själv. Så här fina blev dem:
Bilar, hundar, sniglar, gummor och bullar. Han kan bara han vill!
Vilhelm och bullarna:
I alla fall så läste jag i senaste numret av min bibel Vi Föräldrar att barn som bärs mycket under dagarna sover bättre på natten. Då är det kanske därför Vilhelm har sovit så bra hela tiden, vi bär ju runt på honom hela tiden! Försöker vi lägga ner honom får han ett anfall av bäbisilska...
Vi försökte i alla fall med någon minut babysitter men så fort ingen gungade den var det inte ett dugg roligt längre...
Jocke försökte lägga honom i sängen:
Det gick också bra tills han upptäckte att han var ensam.
Inte heller fåret dög:
Jag kom på en rolig sak igår - på inbjudningskortet till Vilhelms sysslings dop, som vi inte hann gå på för att Vilhelm skulle ut så tidigt, finns sysslingens fotavtryck. Jag tog och jämförde det med det vi gjorde av Vilhelms fot när han var två veckor gammal. Titta vilken skillnad på Vilhelm och ett helt normalt barn:
När man ser sånt här förstår man hur liten han egentligen är. Då förstår ni kanske att vi blir glada när vi hittar ett klädesplagg som är för litet?
Den här veckan har amningen kört ihop sig mer än vanligt. En morgon när jag såg att en bit av bröstvårtan saknades förstod jag varför det gjort lite (liiiiite...) ont de senaste matningarna. Så nu är ena bröstet halvt uppätet, med följden att han bara fått mat från det andra, så nu är det mer ömt och blödande än vanligt. Att det ska vara så besvärligt... Jag har aldrig hört att andra har det så här! I alla fall så har han istället fått urpumpad mjölk, men det blir han inte nöjd av trots att jag har använt det fina ekvationen från avdelning 69 för att beräkna exakt på millilitern hur mycket han ska behöva för att bli mätt. Jag avrundade till och med uppåt för att han skulle bli nöjd.... Men nej då, han slänger i sig maten så snabbt att han inte hinner känna att han blir mätt och sedan skriker han efter mer tills han känner att han faktiskt är mätt, och det kan ta en stund. Nu får jag hoppas att det här fixar sig för han ska ju ammas i minst tre månader till!
Fikadags!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar