En berättelse från min svåra barndom. När jag var liten hade alla (eller kommer jag ihåg det fel, var det verkligen alla?) mina kompisar Bamseplåster, alltså plåster med Bamse på. Alla utom jag eftersom mina föräldrar tyckte att det var slöseri med pengar när det gick precis lika bra med ett sånt där 1-metersplåster som man klippte till i lagom bitar. När jag påtalade problemet för pappa löste han det genom att rita streckgubbar på mina plåster. Jag var inte helt nöjd... Därför lovade jag mig själv att mina barn för alltid och evigt skulle få ha plåster med figurer på. Således:
Tada! Nalle Puh-plåster! Nu behöver inte Vilhelms barndom bli lika svår som min. Fast vi kan ju hålla det hemligt att jag fick dem gratis på jobbet för att de ska utgå ur sortimentet....
Idag var Vilhelm med pappa och farmor på IKEA och köpte ramar att sätta kort på sig sjäv i och några roliga leksaker.
Vilhelm på IKEA:
Många fina lampor att titta på i taket!
Det gick bra att byta blöja på IKEA också...
Jocke berattade att Vilhelm då han såg att farmors hundar sträckte ut tungan (ni vet, flämtar så där som hundar gör) så gjorde han likadant och lipade åt dem. Busungen! Han trodde väl att de försökte kommunicera med honom precis som vi försöker med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar