2/7 Dag 3

USC school of pharmacy (jag behöver verkligen ta en bättre bild, man ser ju knappt byggnaden bakom trädet!)

Nu är jag trött och har ont i fötterna och vill inte göra något mer än ingenting! Fast det känns ju lite tråkigt att göra absolut ingenting en fredagskväll när man faktiskt är i Los Angeles. Men det är bara att acceptera, jag har ju 19 fredagar kvar i Los Angeles. Jag skulle inte ha något emot att gå och lägga mig men klockan är faktiskt bara sju… Fyra i Sverige.

Idag har jag varit på skolan och fått saker fixade nästan hela dagen. Det började med ett labbmöte klockan nio, där fick jag träffa alla som är i samma labb som jag. Sen fick jag lite hjälp att skaffa ett ID-kort. Jag ser precis lika konstig ut på det här ID-kortet som jag gör på ID-kortet från Göteborg. Men det här behöver jag bara stå ut med i några månader… Sedan var det dags för lunch, idag blev det en crepe med citron och socker. Sen var det ännu mer saker att fixa. Efter det skulle jag träffa handledaren igen men han var inte kvar så jag får ta det på tisdag istället. Men han hade i alla fall lämnat några artiklar som jag ska läsa nästa vecka, jag får inte börja labba förens jag genomfört en lab safety class och den går inte förens den 12:e och 14:e.

Men jag förstår inte hur städeskorna tänker här på hotellet, om man vill ha handduken bytt ska man lägga den på golvet, det har jag inte gjort någon av dagarna men ändå fortsätter de ta mina handdukar. Utan att ersätta dem med nya, det är problemet… Så här fann jag mig själv stå utan handdukar och fick gå ner till receptionen och fråga två olika personer efter nya. Krångligt! Men sen när jag kom tillbaka till rummet efter att ha varit ute och köpt mat så låg det två nya handdukar här, så nu har jag helt plötsligt tre stycken istället för ingen…

Hoppas det går bra på lägenhetsintervjun imorgon för nu är jag trött på att bo mitt i stan, det är ju aldrig tyst!

1/7 Dag 2

Det högsta huset jag sett...


Höga hus sedda från Pershing Square



Hotellrummet. Snygg fotöjl va? Handen alltså!

Lampa utan lysknapp - vill man tända den eller ändra lysstyrka rör man foten. Konstiga saker här i utlandet...

Jag har faktiskt sovit ganska bra trots en stenhård och knölig kudde. Jag gick och la mig redan 20,30, då var klockan 5,30 i Sverige så det var inte så konstigt att jag var trött… Sedan vaknade jag vid 02.00 och var glad att jag inte gick efter den svenska tiden för i så fall hade det verkligen varit dags att gå upp, så det var bara att somna om. Sedan lyckades jag sova till 05,30 men sen var det ingen ide´att försöka mer. Fast jag kunde ju inte gå upp och duscha heller, för då hade väl personen som bor granne med duschen blivit tokig på mig…

Nu är klockan 8,23 och jag sitter här och tittar på morgonTV, nu håller Obama ett ”integration speech”, och väntar på att stan ska öppna så jag kan ta mig en tur och se vad jag hittar. Jag har precis varit ute och ätit frukost, en plastbägare med youghurt müsli och jordgubbar och en kopp te. Jag beställde en mediumstor kopp, hade helst velat ha en liten men det fanns inte… I alla fall, mediumkoppen var minst 0,5 liter stor, undrar hur stor den stora koppen är?

Sedan tog jag en ny väg tillbaka till hotellet, jag tror jag hittade en matvaruaffär. Får se om jag hade rätt när den öppnar! När jag kom tillbaka till hotellet var det flera gäster som satt här och åt frukost, måste fråga om det ingår i rumspriset eller om man måste betala extra för den, den såg inte så rolig ut så om jag ska betala för den kan jag lika gärna gå ut och köpa något istället.

Rolig sak hittills idag:
• Väderpresentatör i tight leopardmönstrad klänning

Och så har jag faktiskt sett en trebent hund – precis som i SPCA-programmen på Animal Planet!

Och nu visar de en hemlös katt på TV som behöver ett nytt hem, precis som på SPCA det också!

Idag ska jag försöka få ett amerikanskt telefonnummer, ska prova att fråga efter ett ”pre-payed”. I Desperate Housewifes var det faktiskt en av huvudpersonerna som hade en ”pre-payed phone” för att dölja sin identitet (vem har sagt att man inte lär sig nåt av det programmet?) och igår stod det något om de här telefonerna i Expressen som jag läste på flyget – den där ryska spionen hade använt ett sånt. Får se vad jag hittar!

Sen vill jag som sagt hitta en matvaruaffär, såg att det finns ett rum med micro och matbord här på hotellet, jag blir galen på att köpa mat ute hela tiden! Man vet ju aldrg vad man får. Och typ något seveneleven eller nåt liknande där de har billigt te…

Sedan efter lunch ska jag hitta rätt buss och ta mig till skolan och prata med hon som är ansvarig för J1-studenterna och om min handledare har tid, han verkar vara en mycket upptagen man, så ska jag säga hej till honom också.

Klockan är snart 9.00 och jag är redan trött, hur ska den här dagen sluta? Hur länge orkar jag vara vaken ikväll? Måste försöka komma in i rätt tidszon, ska försöka satsa på 22, men det kanske är lite väl ambitiöst…

Men först av allt ska jag ta reda på hur mycket 66 – 75 fahrenheit är i celsius så jag vet vad jag ska ta på mig!

Del två
Det visade sig vara svårare än jag trodde att ta sig till skolan, men nu när jag vet vägen är det faktiskt jättelätt….

Jag började med att gå på buss 71, precis som jag blivit tillsagd att göra. Men sedan fick jag för mig att den gick åt ”fel” håll eftersom den åkte i motsatt riktning från unviersitetet, så jag gick av. Det skulle jag inte ha gjort… Men jag trodde i alla fall att jag gjorde helt rätt och gick över på andra sidan gatan. När nästa buss kom frågade jag busschaffören vilken buss jag skulle ta till USC. Hon var den hjälpsammaste människan jag träffat på länge, så snälla är inte de svenska busschafförerna (i alla fall inte de jag träffat i Uppsala och Göteborg) och flera passagerare engaerade sig också i min resa och kom med goda råd om hur jag skulle komma fram. Sen så fick jag ett gratis 1-dagsbusskort, tänk om alla busschaufförer var så snälla! Som sagt, amerikanerna är verkligen hjälpsamma!

I alla fall så skulle jag byta buss på ett ställe för att komma rätt, och jag undrar vad det var för ställe egentligen, jag tror i alla fall inte jag tänker gå dit igen – det kom fram en man och erbjöd mig en konstig cigarett. Nej, det var inte en vanlig cigarett, det kunde man gissa när han dansade vidare längs gatan efter att jag vänligt men bestämt sagt tack, men nej tack!

Men. När jag till slut kom fram till skolan efter att ha stått och väntat på bussen i ungefär 100 år visade det sig att jag åkt till fel campus – det finns USC och USC health science center. Jag skulle alltså till HUSC men kom till USC. Suck tänkte jag och satte mig och väntade på en ny buss som skulle ta mig till rätt campus, men den här gången behövde jag bara vänta i 20 minuter. Så jag var inte framme på skolan förens efter 16.00, stressad över att alla kanske redan gått hem. Som tur var hade inte alla gått hem utan alla de jag behövde prata med var fortfarande kvar.

De var trevliga amerikaner de också – den första personen jag träffade gav mig mailadressen til en tjej som kan hjälpa mig att fixa ett telefonnummer och visa mig runt. Sen försökte hon hitta någon som kunde visa mig vilken buss jag skulle ta för att komma tillbaka till hotellet, men det lyckades hon inte med, för alla hade gått hem för dagen… Men det löste sig också, jag fick skjuts av en som jobbar på labbet där jag ska vara.

Min handledare var också jättetrevlig, han såg ut som en typisk forskare som skulle kunna gå runt med en bok under armen hela dagarna. Han erbjöd sig att komma och hämta mig på morgonen om det blir så att jag kan bo i Pasadena och hjälpa mig att hitta vilken buss jag ska ta om han inte hämtar mig, snällt det också! Jätteroligt att alla är så trevliga och engagerade i alla fall!

Roliga saker:
• Har sett en äkta amerikansk polisbil med högtalare på taket och allt…
• Reklam för receptbekagda läkemedel på TV:
- ”Är du gravid och deprimerad? Ta Cymbalta”
- ”Har du haft en hjärtattack? Fråga efter Plavix”
- ”Vill du kunna ha sex när som helst när du finner dig vara i en romatisk situation? Fråga efter Cialis”

De får det att låta så lätt…

Imorgon klockan 9.00 är det veckomöte. Ska försöka hinna dit i tid, får se om bussarna vill samarbeta med mig imorgon. Handledaren var lite orolig för att det inte skulle stämma med mitt ”sömnschema”, men det blir inget problem, jag skulle gärna ha mötet 4 på morgonen istället…

Nu ska jag ta och kolla färdigt på Dr Phil, sen ska jag gå ner i receptionen och kolla om det finns någon ledig data så jag kan kolla lite mail och kanske lite facebook…

30/6 Dag 1

Trasig väska....

Det blev ett sorgligt avsked på Arlanda, men jag kommer ju snart hem igen. Tiden kommer troligtvis att gå alldeles för snabbt!

Övervikt på väskan hade jag också, två kilo för mycket, men ingen sa något och jag behövde inte betala något extra så det är väl bara att tacka för det… Men hur ska det gå när jag ska hem igen – jag vill ju kunna köpa lite kläder och julklappar här också, speciellt i New York. Får säga till Jocke att inte ta med sig mer än nödvändigt, helst ingenting…

Flygresan gick också bra, jag sov mellan Island och Kanada, hade bara sovit några timmar på natten, vi åkte ju från Kungsör redan vid 05.00 på morgonen. Dessutom var jag nerdrogad på Postafen, så det var ju tur att jag inte behövde sitta bredvid någon som ville sitta och prata och vara social i 9 timmar! För social var det sista jag kände för att vara.

Maten var också helt okej, tur att jag är vegetarian så att jag får maten före alla andra! Men det finns nackdelar med att vara en flygande vegetarian också – jag fick en tråkig melon till efterrätt istället för jordgubbsmousse och som eftermiddagsfika fick jag en äcklig macka med pesto, lök och pakrika, fick skrapa bort det mesta för att kunna äta den. De andra fick en ostmacka som såg väldigt god ut… Ska man vara en riktig vegetarian ska man nog inte äta ost heller!

Jag klarade mig genom tullen i Chicago också, tulltjänstemannen ville vara lite roligt så när jag sa att jan kommit dit för att ”study pharmacy” sa han:

”So you are going to be a drug dealer then?”

Jag sa: ”Of course!” innan jag insåg att han kanske inte skojade och jag med panik i blicken sa ”No, no, of course not”.

Han sa: ”Oh yes, you are!”

Och jag förstod att han faktiskt hade skojat med mig… Man vet ju aldrig, har hört så många konstiga berättelser om amerikanska tulltjänstemän så jag trodde faktiskt inte att de hade någon humor…

Vid bagagebandet upptäckte jag att väskan gått sönder i ena hörnet – min fina rosa nya dyra väska! Så det var bara att anmäla det (han som tog emot anmälningen var svensk, så det gick väldigt lätt som tur var!). Sen satte han en fin matchande (inte) knallorange tejp flera varv runt väskan så att den skulle hålla till Los Angeles. Jag satt och var nervös hela flygresan… Men väska klarade sig som tur var och alla kläder låg kvar, någon på bagagebandet bredvid mitt hade inte haft samma tur, där låg det kalsonger och allt möjligt!

Jag flög över något konstigt – det såg ut som ett Othello-spel, massor med runda fält i olika färger, har inge aning om vad det var. Och så flög vi över Grand Canyon, häftigt! Tur att jag fick sitta vid fönstret – det var en man som satt sig på min plats i gången så jag fick hans vid förnstret istället, jättebra! Sen flög vi över massor med öken innan det blev molntäckt (åskväder!).

Men vad stort Los Angeles måste vara – vi flög över hur mycket hus som helst, hus överallt! Men det är klart att alla 4 miljoner invånare måste ha någonstans att bo.
Och bussen in till stan hittade jag också utan några större problem, det var precis vid bagageutlämningen, tydligt skyltat, och så fanns det folk att fråga överallt. Amrikanerna verkar vara ett väldigt hjälpsamt folkslag, bra för oss utlänningar som inte förstår något av oss själva! Sen var det bara att fråga flygbussföraren vilken buss jag skulle ta för att komma till rätt hållplats, jättetrevlig man det också! Bussen till hotellet kostade bara 25 cent och vi var bara två passagerare – varför åker inte folk mer buss när priserna är så låga? Det mest komplicerade var att hitta stoppknappen, men sen såg jag att det är precis som på spårvagnarna i Göteborg, bara att dra i snöret. Trevlig busschafför där också, han tackade mig när jag drog i stoppsnöret! Undrar varför?

Men när jag kom till min hållplats visade det sig att kartan jag hittat på Googlemaps och printat in i huvudet inte stämde så bra som jag hoppats, men jag kom i alla fall fram efter en liten omväg och efter att ha gått in på ett annat hotel och frågat. Det visade sig att mitt hotel låg i samma hus och att jag precis gått förbi det utan att se det!

Så jag är nöjd med mig själv, jag lyckades ta mig från Stockholm till Los Angeles trots sömnbrist och högt intag av Postafen. Plus att jag knappt hör något när jag har flugit, det händer något i mina öron. Så jag var både döv och dogad.
Men jag är lite misnöjd med vädret – kallt och mulet. Lite bättre hade jag nog förväntat mig…

På hotellet satte jag mig och tittade på Simpsons och Dr Phil, samma program som i Sverige, bra, då känner man sig hemma…

Roliga saker idag:
• Hund i väska
• Redan på Arlanda började det roliga när jag såg en familj med sju barn där alla utom den yngsta sonen hade precis likadana glasögon, den tråkigaste sorten. Flickorna hade dessutom samma långa jeanskjolar och likadant uppsatt hår. Jag tänkte att ”de måste vara amerikaner, inga svenska barn skulle frivilligt se ut så…. ”. Och det visade sig att så var fallet.